En inte alldeles enkel fråga. En fråga som kan provocera. En fråga som kan hamna lite utanför vad som är korrekt. En fråga som är svår att hantera i relation till enskilda elever i svårigheter. En fråga som ställs och står emot ”höga förväntningar”. En fråga man helst vill smita ifrån för att inte bli anklagat att komma med bortförklaringar för att inte skolan lyckas. En fråga som man ända måste hantera dagligen med det ansvar frågan kräver. Men hur?

  Det började med att jag satt på tåget från Malmö. Jag förströdde tiden att med hjälp av ett sviktande nät, läsa ett antal rapporter från Skolinspektionen. I samtliga rapporter fann jag att mycket kretsade kring frågan varför inte alla barn nått utbildningsmålen. När jag vände på frågan om varför man oreserverat utgick ifrån att alla skulle kunna göra det, blev läsningen riktigt intressant och ledde vidare i många tankar och kritiska frågor. 

 Vi vet att förväntningar betyder mycket. Om en lärare i experimentsituationer får veta att hens elever är mycket lågpresterande eller högpresterande så kan det visa sig att båda lärarna som har samma normalpopulation, kommer fram till helt olika resultat. Enskilda elever eller elevgrupper som kategoriseras som lägre presterande riskerar att uppfylla förväntan. Detta vet vi säkert. Vi vet också att det kan påverka resultaten i socialt utsatta områden. Haninge kommun genomförde en ”synvända” ett antal år tillbaka i tiden vilket resulterade i höjda resultat. I så motto måste ansatsen vara höga förväntningar på alla elever finnas. 

 Sedan vet vi att forskningen inte bara talat om höga förväntningar, utan höga realistiska förväntningar. Det skall inte bara vara generellt högre krav eller förväntningar utan det skall också anpassas till den enskilde på lämpligt så att man kan se att eleven till huvuddelen lyckas med vad man företar sig i skolan.  

 Alltför höga förväntningar är lika med överkrav. Vi vet att överkrav inte är bra. Överkrav kan leda till att motivation och tilltro till den egna förmågan minskar. Vi vet också att om motivationen sjunker, tar det lång tid att komma tillbaka.  

 Om slutsatsen då blir att enbart höga förväntningar inte kan göras till ett mantra för att alla skall nå målen, behöver man anpassa kraven till varje individ så att den enskilde eleven sporras till högre prestationer och utvecklas ”så långt det är möjligt”. 

 I detta är barn olika. Frågan då är om alla individers variation ryms inom nivån för där grundskolans mål är satta. Kan alla utan undantag, nå målen i alla ämnen? Kan det i något enskilt fall, om det så bara vore en i hela landet, vara så att målen är satta för högt? 

 Jo så skrevs i en debattartikel i DN 

 http://www.dn.se/debatt/okade-kunskapskrav-slar-hart-mot-stor-grupp-elever/

  ”Vi frågor oss vilken teoretisk begåvning som outsagt krävs och är en förutsättning för att klara skolans uppsatta mål/krav. Kan alla elever nå skolans mål? Vi ställer också frågan hur kraven när det gäller förmågor som att planera, analysera och reflektera är anpassade efter barns kognitiva utvecklingsnivå. Enligt vad vi kunnat få fram finns ingen sådan analys genomförd av Skolverket. Tyvärr tycks denna fråga inte vara av skolpolitiskt intresse.” DN 20140810

  Det finns alltså ingen analys, trots att den givna utgångspunkten är att alla skall nå målen? Läget i riket är ungefär som tidigare, trots att kursplanerna förändrats. 77% når målen i alla ämnen. 8% missar ett ämne, och resten 15% missar 2 eller flera ämnen. En mindre grupp når inga mål alls.

  Man kan förmoda att skolan kan nå en förbättring till någon nivå. Rent teoretiskt skulle det vara svårt att säga 100% och därmed mena alla utan undantag. En kompromissartad kommentar vore väl att säga att det är någonstans mellan dagens nivå och nästan 100%?

  Artikelförfattarna som är namnkunniga i ämnet säger:

  ”Det är rimligt att fråga sig om denna skillnad mellan många elevers grundförutsättningar och skolans krav kan ligga bakom och ofta vara en orsak till psykisk ohälsa bland barn och unga. En fråga till ansvariga för läroplanen är om, och i så fall hur, målbeskrivningen för elever i grundskolan tagit hänsyn till dessa elevgrupper. Kan det vara rätt att ställa upp generella mål för alla barn som garanterar att ungefär 15 procent från början är dömda att aldrig uppnå dem?”

  En mycket intressant fråga är varför frågeställningen inte är intressant! I synnerhet mot bakgrund av hur Skolinspektionen uttrycker sig om skolans resultat i sina rapporter. Intressant också är att den ena rapporten refererar till en annan tidigare med samma innehåll, som om det vore vedertaget axiom att alla kan nå målen. Att det då inte ens gjorts en sådan bedömning gör det ju märkligt att diskussionen om resultatet därvidlag blir så ensidig. 

 Bara för att man lagstiftar om att alla helst skall nå målen, är det ju inte säkert att det blir så. Och om det inte ens är möjligt, utan mer en vision, borde resonemangen vara mindre ensidiga. 

 Man skulle kunna säga att det är mer intressant att utröna hur många som kan nå målen och arbeta på det än att försöka veta vilka som inte kan. Rent metodiskt kan det bli konstigt om verksamheten inriktas på att se vilka som inte kan, och uttala sådana förväntningar kring en enskild elev i tidiga skolår. 

 Men det kan ändå inte vara helt ointressant. Det kan, menar jag, till och med vara behövligt när det gäller enskilda elever att veta när det är nog så att förväntningar om att nå överkrav leder till ohälsa. Om det så bara skulle gälla en enda enskild individ, måste det kunnanågon gång sägas till just denna individ, trots att denne inte nått alla mål,  att: 

 ”Du duger, det är nog, du har jobbat jättebra, nu får du ta ledigt från studierna och roa dig och ha en fritid som alla andra.” 

 Jag tror också att deras vårdnadshavare lider av ohälsa i en situation av överkrav för barnet kopplat till en situation där man heller inte kan göra klart att målen är för högt satta men att man inte kan prata om det för att det inte är politiskt korrekt. 

 Jag tror också att deras lärare lider av ohälsa genom samma stress. Jag tror också att hela skolor och skolväsendet i stort kan må sämre av att inte kunna föra en diskussion med eleverna och vårdnadshavarna om detta.  

 Oavsett en strävan av att ha ett salutogent utgångsperspektiv, där vi fokuserar på det friska och på möjligheten, är det direkt korkat, att inte ringa in svårigheter och ha realistiska utgångspunkter i det enskilda fallet såväl som för verksamheten i stort. 

 Nu tror inte jag att det bara rör sig om en enda elev i detta avlånga land. Jag tror att det är fler. Och tyvärr kan den goda intentionen bli förödande i det enskilda fallet. Av den anledningen måste frågan bli mer intressant att prata om.