Kan IS bara bekämpas med våld?

 

Vad svarar en rektor på en sådan fråga, om hen nu tillfrågades? Är det överhuvudtaget en intressant fråga för en rektor? Kan man som rektor stå svarslös och ointresserad i detta? Har rektor förstått att man inte bara murar dagarna i ända, utan också är med i bygget av en katedral?

 ”Terrordåden i Bryssel är en attack mot vår demokrati och vårt öppna samhälle. Det säger statsminister Stefan Löfven som lovar att Sverige ska slå hårt mot terrorismen. – IS är inga som det går att förhandla med. De måste bekämpas med våld, det är det enda som biter.”

I en TV-intervju efter terrordåden i Bryssel berättar vår statsminister om hur Sverige ska bidra till att bekämpa terrorismen. Det handlar om våld, övervakning, gränskontroller, utbyte av informationer mellan länder. Och alla lösningar är av samma slag. En snyting så löser det sig. En snyting för fred. 

Detta är onsdagen 23 mars 2016, dagen efter den långa tisdagen då bilden klarnade minut för minut, timme för timme om de över 30 döda och 200 skadade av spikbomber i Europas huvudstad. Man kan förstå stora ord om att bekämpa terrornätverket IS en dag som denna. Men ändå mitt i detta kaos, varför inte några ord av analys om hur friska unga människor kan rerkyteras att göra något så avskyvärt? Varför inte några ord om att förebygga utanförskap och elände som bidrar till att ge växtkraft åt något så avskyvärt som IS. Varför inte några ord om att mana till besinning, när det gäller krafter som också skapat IS och den grogrund som gör det möjligt för terror att växa?  

För det första skapades början till IS i ett kaos där man just besegrat Saddam Hussein och avskedat en hel armé, och stod handfallna när det gällde att börja regera spillrorna av ett land. Man hade planer för att invadera och besegra, men inga för att regera och skapa fred. Några år senare efter konflikter och förtryck av meningsmotståndare i Irak och ett inbördeskrig i Syrien återfinns den avskedade armén som nu verkar ledas av några fanatiska frontfigurer, men ekonomiskt stadda vid kassa och väl organiserade av en välutbildad arméförvaltning. 

Handen på hjärtat, känns det som om terrorn minskat i omfattning sedan Kriget mot terrorismen inleddes av USA efter 11:e september?

Eftersom det inte går att förhandla, är våld det enda som kvarstår. Tyvärr finns inget mer på statsministernas agenda. Förhandla eller dö! 

Parallellt växer utanförskapet i välfärdslandet Sverige. Alla utredningar om utsatta områden visar på att omfattningen växer, snarare än minskar. Vår egen säkerhetspolis visar i en rapport efter bomben på Drottninggatan i Stockholm, att radikalisering sker i utanförskapet i förorten snarare än i utlandets moskéer. Till och med SÄPO påstår att skola kan vara ett effektivare motmedel i detta, än polisen själv. Ändå står statsministern och slirar i samma spår. En snyting för fred. 

Därför är frågan inte ointressant på en hemsida för skolfrågor. Skolfrågor är framtidsfrågor för hela samhället och kanske den viktigaste kraften för att bekämpa terror och fattigdom.  

Om alla ungdomar i utanförskapet istället erbjöds en ljusare framtid i ett yrke med familj och barn i välstånd? Hur många skulla då attraheras av att offra sitt eget och andras liv? Om de själva värderade sina egna liv högre, skulle de också värdera andras liv högre och vara mera aktsamma både om den egna hälsan och andras? Om de kände sig som del i samhället de bor i, skulle de då också inte vara beredda att stå upp till försvar för detsamma? 

Efter nästa stora attentat, som kommer att komma helt säkert, är min önskan att Sveriges statsminister säger något mer. 

Inte bara att man kan möta våld med våld, vilket vi ju aldrig kan utesluta. Menockså att en snyting inte är lösning på allt. Att vi i vårt land inte har råd med att ha en skola som inte kan lösa utanförskapet. Just för att vi har att hantera utanförskap och terror, både hemma hos oss och i vår omvärld. 

Därför måste vi satsa på skolan i en stund som denna.