Ett till synes osynligt motstånd mot utveckling av utbildningen, eller ”Mission impossible” – varför gick det inte?

Det står i skollagen att rektor ska verka för att utveckla utbildningen. Ändå skulle det kunna finnas skolor där utbildningen utvecklas utan att rektor gör något alls, och i andra där det inte händer något alls trots att rektor sliter ut sig på uppdraget.

I stora ting är det bra att ha velat, som ordspråket lyder, och det finns väl ingen som inte någon gång undrat. Kan ju låta lite defatistiskt med ”Mission impossible” men de löste ju uppdragen, både i filmen och i TV-serien. Men det var svårt. Men frågan och problemet kvarstår. Varför går det inte ibland.

 

Mest fokus har vi på vad det är vi vill utveckla i undervisningen. ”Vadet”, pratas det om i många möten, om och om igen. Ibland stannar vi där och förutsätter att bara för att vi har bestämt oss, så kommer vi att röra oss mot målet. Så går det inte som vi tänkt oss, och så försöker vi än mer. Vi inrättar en utvecklingsavdelning och anställer några utvecklare eller riktar särskilda uppdrag till en grupp som jobbar med projektet, eller försöker genom att bygga ut någon annan avdelning, temporärt eller permanent.  Blir det riktigt illa kommer staten till stöd och organiserar ett lyft.

Så är det med mattelyftet som nu sjunger på sista året. Frågan är om denna satsning kommer att leda till något varaktigt som ett resultat av all tid somlagts på detta. Och innan man vet kommer nästa lyft?

Det saknas inte projekt i historien som skulle lyfta undervisningen. Flera gånger har man också hoppats att tekniken skulle göra jobbet. Jag tänker i första hand inte på datorer och paddor, utan på kassettbandspelaren och videobandspelaren. Något hände, men revolutionen uteblev. Itis och PIM ledde inte heller till någon quick fix. Tvärtom sägs det på sina håll där man har för mycket hårdvara. Kanske är det dags att börja tänka HUR till varje VAD.

Min mening är att varje organisation är lärande på så vis att den alltid lär sig något eller förmedlar lärande till sina medlemmar. Men i negativ bemärkelse kan det vara att inte lära sig och att man inte ska sticka upp som är lärandet. Med lärande organsiation menas oftast en organisation som är organiserad för lärande och som kan uttryckas som gemensamt lärande eller kollegialt lärande eller någon annan benämning.

Nu börjar vi närma oss problemets kärna. Kollegialt lärande eller gemensamt lärande låter mer som en del i en lärande organisation. En lärande organisation handlar inte bara om gemensamt lärande utan även att organisationen är organiserad för lärande och utveckling av sig själv. Låter bra men förutsätter vissa grunder för att det ska fungera. Om inte så går det inte, men vad behövs i så fall av förutsättningar?

Det finns hopp men man måste också då fundera över grunderna för att utveckla undervisningen. En brist med något som kommer utifrån som ett statligt lyft, är just att det kommer utifrån. En mall som ska passa landets alla skolor finns inte och tar heller inte hänsyn till varje skolas förutsättningar. En av de viktigaste frågorna är att undersöka HUR undervisningen kommer till. Då kan man också få ledtrådar till HUR utveckling av detsamma kan gå till.

Vanligtvis är det läraren som planerar undervisningen. Det kan också vara så att det finns ett läromedel som är färdigplanerat som läraren använder. Nu visar det sig säkert att det inte är färdigt, och kanske inte heller att läraren vill använda alla delar av läromedlet. Kanske för att läraren inte tycker att vissa delar inte är bra. Kanske också för att läraren inte förstår att vissa delar är bra och borde användas?

När jag började arbeta i skolan var det oftats kommunen som bestämde vilket basläromedel som skulle användas. Vidare var det ganska reglerat i supplementen till läroplanen, hur man skulle jobba och vad som skulle undervisas om. Det innebar i de flesta fallen att lärarna jobbade med samma saker i klassrummen och ungefär vid samma tidpunkt, vilket underlättade informellt samarbete genom det dagliga ”pratet”. Man utbytte tankar och metodtips. Allt annat material på skolan var också som oftast anpassat till vilka basläromedel man hade som exempelvis labarativt material i olika ämnen liksom bredvidläsning i skolans bibliotek eller ”Depåer”.

Senare släppte man på styrningen med läromedel och menade att alla kunde välja vad de ville, vilket i förlängningen kunde innebära att man valde olika läromedel inom en och samma skola. Då upphörde samarbetet eftersom man höll på med olika saker vid samma tidpunkt.

Poängen är att om man inte har ett gemensamt arbete som pågår, så är det svårt att utveckla arbetet. Om arbetet vilar på individuell grund, så utvecklas det individuellt. Bara om det vilar på gemensam grund går det att utveckla gemensamt. Ofta ser det ut som om man utvecklar arbetet gemensamt men man måste gå tillbaka till om den grundläggande planeringen sker gemensamt eller individuellt.

Själv är jag ganska övertygad om att lärarens planering alltid varit individuellt grundad, men att förekomsten av samarbete varierat över tid och mellan platser. Gemensamma basläromedel var inte alltid en önskad styrning och man övergav den. Men kanske var det så att den ändå gav ett bättre underlag för samarbete än dagens flora av olika läromedel. Ibland har det ju också varit så att man ståtat med att arbeta läromedelslöst. Så variationen är stor och ju mer spretigt det är på skolan, desto svårare blir det att utveckla undervisningen, just för att det spretar.

Om undervisningsplaneringen är individuellt grundad så samlas lärarna i mattelyftet eller andra ”lärande möten” för att berika sig individuellt. Man förbehåller sig rätten att välja och vraka och tar till sig det man tycker passar in i det individuella. Det individuella arbetet utvecklas i möten, men det utvecklas åt alla möjliga håll på individuell bas. Det heter också ibland att man kan inte bara ta något som någon annan gjort och använda det rakt av. Nej, inte med ett individuellt perspektiv.

En liten utvikning om lärares profession.

Mats Ekholm skrev på 90-talet en skrift om just läraryrkets professionella laddning, på uppdrag av Lärarförbundet i en ansats att bidra till professionalisering. En viktig faktor han tog upp var om autonomin/friheten i yrket var kollektivt eller individuellt grundat. Han menade att om det var individuellt grundat så verkade autonomin i motsatt riktning, deprofessionaliserande.

Om man har hög frihet vad man gör som kollektiv så sker kvalitetsutveckling, medan om man jobbar på egen kammare så går det snarare åt andra hållet. Man orkar inte utveckla undervisingen för alla grupper i alla ämnen man har. Den förblir på en lägre nivå. Först om man jobbar ihop systematiskt, så sker en kvalitativ utveckling genom arbetsdelning. Men då får man inte göra som man vill som individ.

Gunnel Colnerud skrev en bok om lärarens yrkesspråk. Det finns inget språk mellan lärare på samma sätt som inom andra professioner som har ett yrkesspråk, och utveckling av ett sådant sker genom att man arbetar och utvecklas ihop. Om man jobbar för sig själv, så behöver man inte prata, och utvecklar inte heller ett språk.

Oavsett om detta är orsak eller blott del i grunden för en skolkris, så är det i vart fall en potential utan sin like i något annat. Jag tror inte att det ligger en skuld här eller att det var så väldigt mycket bättre förr i detta avseende. Men om kraven på skolan ökat så är detta svaret på att öka utvecklingsförmågan just avseende utveckling av undervisningen.

Idag skuldbeläggs lärare och skolledare för att det inte händer något. Istället menar jag, borde man närmare undersöka hur utbildningen kommer till och utveckla den gemensamma planeringen utifrån skolans förutsättningar.

Det låter enkelt. Men egentligen är det bara det man arbetar med som man kan utveckla. Om man inte arbetar alls finns inget att utveckla. Om det finns ett individuellt arbete så kan det utvecklas. Finns det ett kollektivet arbete så kan det utvecklas. Men om det inte finns ett kollektivt arbete så finns heller inte ett gemensamt arbete att utveckla. Att gemensamt utveckla ett individuellt arbete, går långsamt och påminner mer om förändring åt många håll än utveckling som kan definieras som gemensam föränding i en given riktning. Första grunden för gemensam utveckling av undervisning är att man har ett gemensamt arbete.

Skollagen tar fasta på denna viktiga grund.

När man tog bort kravet på kvalitetsredovisning ur skollagen, så skrev man istället ungefär så här; att skolan ska ha en planering och att planeringen ska vara föremål för ett systematiskt kvalitetsarbete.

Många kommuner har kvar kvalitetsredovisningar men egentligen kan man gå direkt på på att göra om planeringen istället. Ett lite avbyråkratiserat sätt att jobba. Hands on direkt. Och ett sådant synsätt tycker de flesta lärare är roligare än kvalitetstabeller över ”resultat” som inte alltid är resultat. Enkätresultat, tror jag inte utvecklar undervisningen alls, faktiskt. Däremot att dyka lite djupare i undervisningsresultaten som att följa upp och utvärdera hur elevernas tankemodeller i matematik utvecklas eller inte. Återkommer till just det. Tillbaka till detta med vattendelare mellan en individuellt organiserad skola och en kollektivt organiserad skola.

Kännetecken för en individuell organisation är snarare ingen organisation alls. I vart fall inte en organisation för undervisning. Kanske för skolans administrativa beteende,men inte undervisning. Jobbar alla på egen kammare behövs ingen organisation.

Det är lite som Dan C Lortie skriver i sin bok ”Schoolteacher”, att byskolorna har flyttat till stadens stora skolor, men beter sig fortfarande som byskolor såtillvida det det finns en i varje klassrum.

Om man nu skulle vilja utveckla botemedel mot cancerns gåta, så gör man inte det ute på vårdcentralerna. Nej man samlar arbetslag på specialiserade sjukhus och jobbar tillsammans. Förr kunde en ensam person vinna Nobelpriset, men nu blir det med tiden allt svårare att se en ensam individ som pristagare. Alla jobbar ju i allt större team så jobbet blir mer att särskilja vilka som inte ska få.

Ska man utveckla undervisningen så ska man heller inte låta alla jobba efter eget huvud. Börjar man att planera gemensamt och följer upp och utvärderar, så kommer så småningom undervisningen att nå höga nivåer kvalitativt. Det blir också lättare att utsätta något man jobbat fram gemensamt för gemensam kritisk granskning. Mycket av ansatser att utveckla gemensamt arbete faller på att man ska gemensamt kritisera individuellt planerad undervisning. Det blir privat och känsligt.

Ett bra exempel på individuell grund är hur elevvården fungerar. Nu heter det elevhälsan, men inte heller det kommer att leda vidare till något om man inte har en kollektiv grund för arbetet.

När en lärare undervisat ”färdigt” så skickas de som inte fattat till stödundervisning. Beroende på hur läraren undervisat har olika andelar och elever fallit ifrån. Elevhälsan genom specialpedagogen ska då vara amöban som anpassar sig till varje lärare som individ, och specialundervisar de som inte lyckats ta till sig den individuella undervisningen. Av det följer fortsatta svårigheter med planering av särskilt stöd, eftersom det inte kommer att lösa problemet med alla dessa olika undervisningssätt som eleven redan visat att hen inte kan anpassa sig till. Möjligen kan ett ÅP skapa viss gemensam planering som underlättar, men det sker inte utan smärt och en utsliten specialpedagog.

På samma sätt kommer många av förstelärarna att slita ut sig när de ska svara upp emot alla individuella förväntningar ute på skolorna för att rättfärdiga sin löneökning.

Det blir tydligare om vi spaltar upp det i motsatta kännetecken:

Individuell grund

  • Det finns många individuella pågående arbeten som ska utvecklas

  • Det är upp till var och en vad som behöver utvecklas

  • Gemensamma möten ska svara mot individuella behov

  • Svåra problem löses individuellt utifrån den egna personen/situationen

  • Arbetsorganisationen ska anpassas till var och en

  • Det individuella styr det gemensamma

  • Vi utvecklar mer det individuella

  • Den egna valda rollen definierar organisationen och dess mål

  •  

    Kollektiv grund

  • Det finns ett gemensamt arbete som skal utvecklas, en gemensam utgångspunkt för var individen tar vid

  • Gemensamma prioriteringar styr vad som ska utvecklas

  • Möten är till för gemensamma behov

  • Problem löses gemensamt utifrån prioriteringar

  • Arbetsorganisationen svarar mot gemensamma behov

  • Det gemensamma styr det individuella

  • Vi utvecklar mer det gemensamma

  • Organisationen och dess mål definierar individernas roller

  •  Lösningen ligger i samarbete och och kollegialt lärande. Inte särskilt förvånande. Men det måste bygga på att skolan fokuserar på en gemensam planering som blir föremål för en systematiskt granskning. Lättare sagt än gjort.

    Jag ska återkomma närmare till vad som bör känneteckna en sådan planering och hur man behöver arbeta för att åstadkomma ett sådant gemensamt arbete. Det viktigaste är att det bara inte är ett gemensamt låtsasarbete, utan att det är ett gediget arbete, framtaget över tid och som svarar mot gemensamma behov på den egna skolan.

    Läraren förlorar sin frihet men vinner sin tid och hälsa. På köpet följer ökad professionalism, högre resultat och bättre betalt! Lärare kommer att köa till att få jobba i en sådan miljö!