Skolresultat, tandhälsa och revolt i förorten ..

 

Media fylls av tolkningar om oron i Stockholms förorter. Åsikterna är många och oförenliga. Hanne Kjöller skriver insiktsfullt i DN (http://www.dn.se/ledare/signerat/upplopp-husby-som-ett-rorschachtest) om att det blir ett slags bläckplumpstest där alla talar för sitt eget perspektiv. Fenomenet är det typiska för politikens väsen. Politik är en lösning som söker ett problem. Forskning tvärtom, ett problem som söker en lösning.

  Lätt att skratta åt, men det är inte helt enkelt. Om forskning skulle kunna lösa allt, hade vi kanske inte politiken. Men eftersom nu forskning inte har alla lösningar och heller inte alltid är relevant för vad som är möjligt, behövs detta grundläggande faktum i politikens väsen. Tyvärr har politiken inte heller kommit närmare en lösning, varför man ändå skulle kunna konstatera att detta inte bara är ett komplext och svårt problem, utan även något man måste känna viss ödmjukhet inför.

  Vi ser nu hur politiker av olika kulörer å ena sidan manar till samling, för att i nästa andetag beskylla nuvarande regeringen eller den förra, för att antingen vara skulden till problemet, eller att inte ha löst det. Men handen på hjärtat, är det någon som tror på det? Hur såg det ut för 5, 10 eller 15 år sedan, eller ännu längre tillbaka? Var det så mycket bättre då? 

 I det akuta läget tycks det också som att motsättningarna ökar. Lösningarna blir ännu mer polariserade och reducerade. Man ger sig på polisen för att de är där och innan för att de inte var där. Reinfeldt får skäll för att han inte åker dit. Lövén får skäll för att han åker dit. Vi kritiserar media för att de skriver om det och för vad de skriver, både före och efter. 

 Idag 20130527, skriver Peter Wolodarski klokt om skolresultaten enligt databasen "SALSA" i just de områden där oron finns, om statistik som samvarierar med platserna för upploppen. Artikelns rubrik är "Siffran som sammanfattar Stockholms problem" (http://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-siffran-som-sammanfattar-stockholms-problem). Det är i och för sig inga nyheter att det finns en andel elever som går ut skolan utan godkända betyg. Det är heller inga nyheter att många av eleverna som inte får godkända betyg "råkar" bo just i de så kallade "utsatta områdena", vem som nu satt ut dem? Det är också känt att den som inte klarar skolan, har svårare att få jobb och löper större risk att hamna i utanförskap och kriminalitet. Därför är det högst relevant att ställa sig frågorna; " Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?" 

 Det går inte att dra en annan slutsats, än att skolan är en oerhört viktig del i detta, och med skolan kan menas dels den skola som råkar ligga i det utsatta området, dels skolan i riket, som institution, med sitt kunnande i form av teori och praktik. Jag föredrar den senare innebörden, att man faktiskt inkluderar skolan som helhet. Visserligen är "siffran" lägre i vissa områden, men svårigheterna är desamma om än bara 3 procent mot 30 i vissa jämförelser. Koncentrationen av elever till vissa områden är däremot inte skolans problem i sig, även om skolan har att hantera detta. Här kan man inte fortsätta att stirra ut mot enbart förortens skolor som om de själva kunde bryta segregeringen genom att lyfta sig själva i håret. 

 Och på tal om "siffran" i sig för att citera Skolverket: "SALSA ska inte användas för rangordning av skolor. SALSA kan inte ensamt svara på frågan om en skola är bättre än en annan. Hur god kvalitet en skola har är en alltför sammansatt fråga för att kunna fångas i ett enkelt mått, vare sig det är ett faktiskt eller modellberäknat värde." 

 Om vi tittar på andra siffror så kommer de att följa ett mönster. Allt som skall vara högt om det anses bra, blir lägre i förorten. Allt som skall vara lågt om det anses bra, är tvärtom högre i förorten. Och detta är förortens problem - koncentrationen, vilket leder vidare i andra problem... 

 Landstingen konstaterade för ett antal år sedan att tandhälsan var sämre i "förorten". Resultatet var att man återupptog "fluortanterna", dock utan tanter. Insatserna styrdes av en geografisk kartläggning av olika områden inom Stockholms läns kommuner, där kartan visade på 4 olika genomsnittliga nivåer av karies. I de av karies värst utsatta områdena, genomfördes regelbundna fluorsköljningar genom skolan.  Och de genomfördes för alla, oavsett om de hade hål i tänderna eller ej. Och gissa vilka områden det var? 

 Av samma karta följer även idag; högre risk för upplopp, låga betygsresultat, högre grad av psykisk ohälsa hos barn och vuxna, lägre inkomster, högre arbetslöshet, lägre utbildning hos föräldrar, mer av barnfetma, sämre motionsvanor och mindre förekomst av personliga tränare, högre brist på vård, lägre förtroende för myndigheter, lägre kunskaper i svenska, färre barn som ansöker om förskoleplatser, mer missbruk, mer kriminalitet, mer skadegörelse, lägre ranking i media, färre antal ägda böcker, högre grad av analfabetism, lägre datortäthet, lägre boendestandard, färre restaurangbesök, lägre kulturkonsumtion, lägre utnyttjandegrad av kulturskola, fler ensamstående föräldrar o.s.v. i all oändlighet. Även tandhälsa samvarierar med upploppen.

  Koncentrationen är heller inte statisk. Omsättningen av boende i utsatta områden är större. Det tycks som om många flyttar in från andra länder, men flyttar ut ganska snart till andra områden när de etablerat sig i landet. De gör boendekarriär eller väljer att sätta barnen i skolor i andra områden, förutsatt att det finns plats. Skolan lokalt har därmed att hantera en kontinuerlig in- och utflyttning där eleven i genomsnitt går kanske 3-4 år i jämförelse med 10 år som kan vara normalt för ett stabilt villaområde. En del av förortsskolornas "goda" resultat hamnar därmed på andra skolor, vilket är en av en av anledningarna till att jag föredrar att mena hela skolan som skolväsen istället för att enbart fokusera på den lokala skolan i förorten.

  Slutligen finns de som inte gör boendekarriär då de inte kan köpa en villa för 3 miljoner, på grund av utbildning, ekonomi, hälsa och allt annat. Några blir kvar. Koncentrationen ökar. Koncentrationen i sig blir ett problem som ytterligare spär på problem som annars till stora delar är konstanter över tid som utbildning, hälsa och allt annat. Omvänt blir koncentrationen av positiva nyckeltal i de stabila villasamhällena problemets andra sida, vilket vi sällan upplever som ett problem. Vi flyttade ju dit, eller valde den "fina skolan" för att det var som det var, och det blev som det blev.

  Det är därmed bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk, ty det hänger ihop. På det finns ingen annan lösning som forskning kan anvisa än att möjligen välja sina föräldrar med omsorg om det ginge, och i synnerhet boplats, eftersom förorten konstrueras i allt detta, och där det dessutom finns högre risk för en revolt som innebär att man eldar upp sitt eget hus och grannens bil.

  Enligt en avhandling från Uppsala universitet, trivs barnen i förorten, men de trivs inte med hur det talas om förorten, att de etiketteras för var de bor (Danielle van der Burgt "Där man bor tycker man det är bra" (http://www.avhandlingar.se/avhandling/e2de0cb97d/))

  Här kanske vi skulle kunna ta en ny början och prata om hela samhället, om hela skolan, om alla boplatser.

 

 Stefan Frohm, 20130526